tisdag 21 mars 2017

Det är mycket nu...

Nu sitter jag på skeppet i hamnen i Cotonou. Jag har lyckats ta mig upp på Deck 7 genom en labyrint av korridorer och trappor. Skeppet är stort och korridorerna och trapporna är många!

I dag har jag gått mitt första pass på avdelningen och fått träffa patienter för första gången. Jag är på A-teamet (! <3)känns som hemma, fast färre trauman och desto fler små barn som är blinda och ska få sin syn tillbaka, och tumörer bortopererade. I dag hade jag bland annat hand om en liten tjej som tillsammans med mina syskon ska opereras för katarakt. Alla tre syskonen är mer eller mindre blinda och ju tidigare man gör operationen desto bättre är förutsättningarna för att dom ska kunna se! Varje fredag har dom "vision-party" här då dom firar alla som fått sin syn tillbaka. Jag ser framemot att vara med på det på fredag! Mycket sång och dans har utlovats!

Jag gick dagpass idag och blev introducerad av en väldigt tålmodig tysk ward nurse. Hon guidade mig genom djungeln av checklistor som ska kontrolleras varje pass. Som tur är allting väldigt väl uppstyrt och så länge man håller sig till checklistorna är läget under kontroll. Men det kommer ta ett tag innan jag är varm i kläderna på detta stället (inte bokstavligt talat då... en ständig kletig hinna finns på min hud av all fukt och värme!) Avdelningen är ungefär lika stor som ett av våra akutrum på akuten. På avdelningen finns plats för 20 patienter och många patienter har en "caregiver" med sig som sover på en madrass under patientens säng, så trots air-condition är det varmt...

Varje eftermiddag när kvällspersonalen kommer tar dagpersonalen med sig patienterna hit upp på deck 7 för att dom ska få lite frisk luft. I dag spelade jag Kalaha med två olika patienter. Båda var grymma och jag förlorade stort alla gånger vi spelade... Någon som har några tips och trix på detta?
Kalaha-spelande på deck 7. Jueles vann alla gånger... 

När jag sitter på deck och pratar med Kathlin som introducerat mig idag, känner jag att någon kommer framsmygande. Det är 8-åriga Charles som kommer och ställer sig tätt intill. Jag frågar om han vill sitta i mitt knä, och han hoppar raskt upp. Vi klappar i händerna och skrattar. Jag hittar en penna i min ficka och ger honom den och en bit papper. Han börjar genast skriva sitt namn och sen tar han min person-bricka och skriver av mitt namn. Jag blir så varm i hjärtat över hans tillgivenhet och över förtroendet att få ha denna fina lille pojke i mitt knä. Charles är inte en av mina patienter så jag vet inte vad han har genomgått för operation, men hela huvudet är inlindat i ett stort bandage så förmodligen har han har fått en ansiktstumör borttagen, precis som många andra barn och vuxna här på skeppet. På deck 7 finns även en liten flicka i 2-årsåldern, men hon har sin tumör kvar. Den är nästan lika stor som hennes lilla huvud och tunga hänger ständigt ur munnen. Hon är så otroligt söt, och hennes blick är glad och full av liv. Så fantastiskt att hon inom de närmsta dagarna ska få bli av med sin tumör och få ett nytt ansikte och förmodligen ett helt annat (och längre) liv.

De första dagarna här har varit omtumlande med sjösjuka, nytt språk och massa nya människor! Men jag kan redan ana, mitt i allt kaos som är i mitt huvud just nu, att detta kommer bli en väldigt speciell och spännande upplevelse! Stay tuned! :)

4 kommentarer: