På D-ward hade jag tre patienter på kvällspasset. Lite kan tyckas, men när jag fått patienterna överrapporterade var jag tacksam för att det bara var tre! Det var mycket pyssel med dom alla, och det tar lite längre tid att sätta sig in i allting när det mesta fortfarande är rätt nytt - särskilt på D-ward som jag inte varit på tidigare. Patienterna här är som sagt maxillofacial vilket innebär att dom opereras i ansiktet. Oftast rör det sig om godartade tumörer som växt sig stora! Ibland så stora att luftvägen är hotad.
Odile är en 19-årig tjej som lider av en benign tumör i underkäken. Hon är inne på post-op dag 1 och det hamnade på min lott att göra den första såromläggningen. Hon har ett drän i halsen och en nasogastrisk sond (-som dock inte alls sitter i näsan utan även den direkt i halsen) som hon får sondmat i fram tills svullnaden lagt sig. Hela hennes huvud är inlindat i stora bandage. Jag börjar försiktigt klippa loss bandagen och inser mitt i klippandet att detta kommer bli första gången hon får se sitt nya ansikte, så som det var tänkt att vara, utan tumör! Jag ger henne en spegel så hon kan se vad som händer och fortsätter vira loss bandaget. När det är borta kan jag inte tror att det är samma tjej som på screeningsfotot som tagits före operation. Tumören är borta och Odile har fixerat blicken i spegeln och sitter och stirrar på sig själv en god stund. Det är som att hon upptäcker sig själv på nytt! Suturerna sträcker sig från underläppen och ner mot halsen. Jag smörjer med antibiotikasalva (som används på stort som smått här...) och lägger om med kompresser och nytt bandage. Jag säger att hon är vacker och hon ler lite generat mot mig. Jag förklarar för henne att svullnaden kommer gå ner ytterligare och att huden som hänger lös under hakan kommer att stramas åt mer med tiden. Hon nickar och tackar. Tacksamhet är något som är genomgående för alla patienter här!
Julien är min andra patient och lite utav en kändis på skeppet. Han var nämligen den patient som National Geographics följde i sitt första program av serien "The Surgery Ship". Julien hade en stor tumör i sin underkäke som engagerat hela käkstrukturen. Tumören opererades bort för 6 månader sedan och vägde 3,2 kg. I samband med operationen tog man bort stora delar Juliens underkäke och satte dit en ny i titanium. Sedan 20 dagar är Julien tillbaka på sjukhuset för att rekonstruera käken ytterligare. För att metallkäken inte ska skava sönder mjukdelarna tar man en bit av Juliens höftkam, luckrar upp benet och fäster på titaniumkäken. Tanken är sedan att benvävnaden ska växa in i metallen och bilda en ny käke. Läkningsprocessen har dock dragit ut på tiden och Julien är frustrerad och trött på att vara på sjukhuset. Jag försöker uppmuntra honom i att även om det är en utdragen process se de stora framsteg som han ändå gjort senaste månaderna, han har blivit av med sin tumör! Det är det stora, nu är det bara finliret kvar! Men precis som många människor som har helt andra förutsättningar än vad vi i västvärlden har, lever Julien en dag i taget. Han har svårt att se vad som är bäst i det långa perspektivet och tar på sig sina egna kläder för att gå hem. Det lokala själavårdsteamet som består av människor härifrån Benin kommer till honom och sitter hos honom en stund. När jag lägger om hans sår får han en spegel och kan själv såret på sin haka. Det verkar göra situationen mer konkret för honom och han går med på att stanna kvar på sjukhuset och lägga upp en plan tillsammans med läkaren imorgon. Jag drar en lättnadens suck.
Julien före sin operation (får tyvärr inte publicera några efter-bilder med tanke på att Julien är med i "The surgery ship", och det då kan bli en spoiler. Men bilder finns, och kan komma senare!)
Emmanuel
